Jag har länge tänkt på saker som jag skulle kunna göra om jag inte hade häst, om inte Sture skulle bli frisk med andra ord. Men jag hela tiden förtränkt de tankarna, jag skämts över dem. Som att jag inte ville ha häst, att jag inte vill att han ska bli frisk och att jag inte älskar honom tillräckligt mycket. Dock har jag nu på senaste tiden tänkt lite annorlunda. Det är klart att jag vill att Sture ska bli frisk. Men just nu känner jag att min motivation är så låg som den kan bli, men jag har insett att det inte är för att mitt inntresse har minskat. Efter Flingan som jag inte kunde rida på ett år, till Lamona vilket jag inte behöver säga nåt om, till nu detta med Sture, känner jag att jag helt enkelt inte bara fått bara "glida med" utan det har alltis bara vart massa annat i vägen och det har aldrig gått bra. Men min kärlek till hästar har inte miskat och känslan man får när allt stämmer är oslagbar. Jag har bara glömt bort den lite. 

Om nu Sture blir FRISK och då menar jag inte ohalt och sen efter en vecka e halt igen, utan HELT frisk, så ska jag såklart rida igen. Även om jag känner att jag egentligen inte vill det, bara för att jag glömt hur roligt det är. Jag försöker intala mig att jag vill det... 

back to the subject...

Jag har haft tankar i huvet om vad jag skulle göra om jag inte haft Sture men har alltid skämts för dem för mig själv och har förträngt dem. Nu har jag slutat förtsänga dem utan ist tänkt att om det värsta händer så måste jag ha nåt att se fram emot. Egentligen känns det roligare än att fortsätta rida Sture men jag försöker intala mig att det är roligt att jag bara glömt bort det pga att allt gått så dåligt.

Nej nu e jag jättetrött och har jätteont i huvet och måste sova. Jag fortsätter skriva imon, om mina planer om det värsta händer...

I januari kom Sturevallens Diamant hem till Särslövs ridcenter. Allt gick bra när jag började rida och vi hittade varandra från marken väldigt snabbt. Det gick bra med ridningen också men jag fick honom inte i form men vi kämpade på och jag tyckte att det va jättekul. Jag tog lektioner av Hanna och jag kände att jag utvecklades. Jag hoppade en pay and jump i kolböra och sen där hemma på tävlingen.

På sommaren flyttade vi honom till vittskövle där Ellie oxå va och hon hade kotledsinflamation så vi red med henne, hennes rehabiliteringsprogram haha!

När vi hade flyttat hem honom så skulle vi ta en lektion men då va han halt. Jag vågade inte tro det värsta utan tänkte "äsch han har väl bara vrickat sig i hagen" men efter en extremt lång dag hos veterinären i svedala så fick i beskedet att han hade blivit sparkad på hasen på höger bak. Jag trodde ändå inte det värsta av någon anledning, jag lät det inte riktigt sjunka in av nån anledning.

Kommer inte riktigt ihåg hur det va men jag tror det va så att vet. kontaktade kirurgerna i helsingborg och dem ville att vi skulle bedöva precis där skadan va för att verkligen se att det var där han hade ont, då vi bara hade röntgat innan. Nä jag orkar inte förklara allt!! Tar det kortfattat:

Efter många månaders vila och kortisonsprutor fick vi iaf beskedet att han va ohalt och allt va dans på rosor igen.

Men inte för länge. Under vintern satte vi igång honom och när han precis var igång och vi hade börjat ta lektioner. Första lektionen ute så var han halt igen. Denna gången åkte vi till ATG i Malmö dels för att de hade bättre röntgen så att man kunde se att det varkligen va en spark han va halt av. 

Men veterinären sa att det va spatt han hade ist. Han fick kortisonsprutor i stora hasleden (spark) och glidlederna (spatt) och när vi kom tillbaka 3 veckor senare så var han inte alls lika halt. Han fick en till kortisonspruta men denna gång bara i glidlederna. När vi ytterligare 3 veckor senare kom tillbaka var han mkt mer halt, kommer inte riktigt ihåg men han kanske fick en till kortisonspruta. Sen när vi komm tillbaka 3 veckor senare så var han bättre så han fick YTTERLIGGARE en kortisonspruta men nu fick jag ett träningsprogram att följa med trav och galopp medans innan jag bara hade fått skritta.

Sen när vi var tillbaks hos vet. 6 veckor senare denna ggn tror jag så var han dålig igen, vilket jag även känt när jag ridit. Jag tror det var vid detta vet.besöket jag insåg att det verkligen var verklighet. När vi hade gjort böjprovet så sa vet. "ja jag är ännu inte vid det stadiet där jag säger "ah det finns ingen att göra, vi tar bort honom" När vi sen satte in honom i boxen igen börja typ gråta för att jag verkligen insåg att det var verkligt.

Den veckan efter mådde jag så HIMLA DÅLIGT! Jag brukade ju lyssna på Taylor Swift men då kände jag bara "fuck that, one more fucking lovesong I'll be sick!" Jag lyssnade på de skrikigaste Alice Cooper låtarna jag kunde hitta och skrek och dansade runt och viftade med håret. Men så fort jag tänkte på Sture började jag gråta med en gång. Jag talade inte om får någon utan höll mitt elende inne vilket var väldigt jobbigt och framför allt; väldigt typiskt mig... Jag kommer ihåg en gång i skolan när jag satt och jobbade med typ matte eller nåt, Alice Cooper på högsta volym (hade gjort en playlist på Spotify som hette feel bad songs...) när Mathilda kom och frågade hur jag mådde och jag sa att det var bra vilket va en ren lögn. Värsta veckan av mitt liv.

Efter den veckan blev det bättre men det har inte blivit helt bra. Jag tror inte jag har insett det men jag är nog vldigt deprimerad innernst inne. Det var inte förren precis i slutet som jag insåg att jag verkligen var ledsen över det som har hänt. Jag har bara inte vågat erkänna det för mig själv och inte heller insett. Allt måste lixom ut på en gång.

Jag har inte pratat med mamma o pappa om det förren några veckor sedan då jag grät i säkert en timme och det gick verkligen inte att sluta. All sorg som jag gömt inom mig kom ut. (skriver mer i annat inlägg)

Jag kommer inte ihåg om han fick ytterligare en kortisonspruta eller om han inte fick det. Det är väldigt svårt att hålla reda på, ärligt talat har jag tappat räkningen!!!!! Deprimerande?...

Anyways så nämnde vet. en medicin som hette tildren. Försäkringsbolaget betalade det inte, det kostar 5.600 kr och det är inte säkert att han blir ohalt men det finns en chans. Iaf var han halt och han fick tildren genom dropp. Satt där hos veterinären i typ 3 timmar... Jättekul...

Och nu sitter jag här i sängen och lyssnar på One Direction och skriver detta inlägget. Det har tagit en timme haha! Sture står ute i hagen vilket han har gjort hela sommaren. Jag har typ inte borstat honom en enda gång. än mindre ridit... Vi väntar helt enkelt på beskedet om vi ska ta bort honom eller om han är frisk. Jag tror inte jag behöer beskriva hur hämst det känns att skriva det där...

Min motivation e så låt som den kan gå, men efter att jag var i Falsterbo i sommras så inser jag att det inte är för att mitt intresse har minskat. det är för att jag är så JÄVLA trött på allt detta HELVETE och strul och jag vill bara få ett slut på det! Mer om det i ett annat inlägg, nu måste jag sova! Puss till mig själv!

Hej!

Jag känner att jag vill blogga igen, inte för att få fler läsare och så utan för min egen skull. Känner att det händer ganska mkt nu med Sture som e skadad och så så jag vill gärna ha det nerskrivet för att kunna läsa det sen. Som en dagbok :)

Jag bloggade ju här innan och jag läste det för ett tag sen och det var väldigt roligt att läsa det för jag kom ihåg massa gamla minnen och kom ihåg hur jag mådde då och hur mitt liv va. Jag känner också att jag har mognat väldigt mkt sen jag bloggade vilket va ca ett år sen och mycket har hänt. 

Jag tycker ju att det är roligt att skriva oxå!

Vi får se hur länge jag orkar men ska försöka blogga nu, åtminstone tills skolan början om två veckor... :(

Hejdå så länge!

Helt plötsligt blev jag sugen på att börja blogga, så jag tänkte skriva ett inlägg om dagen och se om jag tycker att det är kul. Jag bloggar veckan ut och sen är det ödet som bestämmer om jag fortsätter ;)

www.chevalridsport.se

http://carlssonpataket.se/?p=5260

Hej!

Jag tänkte att det var dags med en presentation om mig själv eftersom jag tänkte börja blogga igen. Det var ju ett tag sen nu och de få läsare jag hade innan jag jag sannerligen inte kvar nu :)

Så, jag är en tjej på 13 år som bor i Lund, Skåne. Jag har en egen ponny som heter Sturevallens Diamant och om honom kan ni få läsa om mer sedan. Jag har haft Sture, som han kallas, i snart i år nu men innan det så har jag haft två ponnyer som av olika anledningar inte finns i mitt liv nu.

Som ni kanske förstår så är hästar mitt största intresse men har även några mindre. För det första så gillar jag att vara med mina kompisar, vilket tyvär händer alltför sällan ;)

Sen älskar jag att se på olika TV serier! Glee, The Vampire Diaries, Bones, One Tree Hill, House och Downton Abbey är bara några av de jag ser på. Jag tror att jag gillar det så mycket för jag lever mig in så mycket, jag ser käraktärerna som riktiga personer och känner alltid glädje och medlidande med dem, haha!

Något annat som jag verkligen brinner för är att sticka och virka. Halsdukar, handledsvärmare, mössor, mobilfodral och grytlappar tillverkas ständigt :) Är jag utan ett sticke i 10 minuter blir jag jätterastlös, haha!

Jag bor i en lägenhet i Lund tillsamans med min storebror, mamma, pappa och min knasiga lilla kanin Nuffe :)

Så det var väl allt för tillfället, hoppas att ni kommer att gilla min blogg!

Puss och kram // Lisa 

The love in my life <3

I måndags var vi hos veterinären igen och bedövade benet på precis det stället där skadan är, för att vara säkra på att han skulle bli hjälpt av en operation. Jag red både innan och efter bedövningen och efter såg det mycket bättre ut. Man märkte bara lite hälta när jag gick in på volten men annars var han helt ohalt!

Bra nyheter i dessa dystra tider! Veterinären skulle kolla med kirurgen och förhoppningsvis blir det operation inom de närmaste dagarna/veckorna.

Måste berömma Sture som har uppför sig så extremt bra de gångerna vi har varit hos veterinären. Gått rakt på transporten alla gångerna och han tittade inte ens nånting när jag red och bara varit så himla duktig! De sa till och med att Sture var den snällaste häst dem någonson har bedövat så som de gjorde med Sture. Stolt ägare!

Nu får vi hålla tummarna för att allt går bra med operationen och efter det väntar fyra månaders rehablitering. Kul! Aja, det kunde varit värre...